|
Juda och Efraims relationer
Fortsättning del 2 av Hemkomsten. Vi fortsätter händelsen från 2 Sam 19 och vi har kommit till punkten där de två husen träffades vid Jordans vadställen. Har kärlek och ömsesidigt samarbete förenat de två bröderna och förde de kungen tillbaka tillsammans till Jerusalem? O nej! Att ha David som deras kung var inte nog! Den urgamla historien av förbittring och svartsjuka utbröt omedelbart. En kvarleva från de norra stammarna, som vi nämnde om tidigare, gick ner i förnedring för att inbjuda kungen tillbaka. Av detta kan vi dra slutsatsen att de inte ödmjukat sig utan hellre att de skämdes och var generade över Absaloms nederlag, deras valde ledare. Deras enda alternativ var möjligen att välja en annan kung. Nederlaget var oerhört förnedrande, inte för att Davids armé var mer kraftfull och skicklig, utan för att Efraims skog tog fler liv än vad själva slaget tog. Detta kan ha orsakat dem att dra slutsatsen att Elohims hand var med i saken, och därför hade de inget annat alternativ än att återinsätta David. Vad mer, Absalom, deras ledare, blev också ”undanröjd” genom en stor ek, där han blev hängande med huvudet i grenarna. (2 Sam 18:9). Ibland är träd i Skriften knutet till Elohims rättfärdighet: och de skall kallas "rättfärdighetens terebinter", planterade av YHVH till hans förhärligande. (Jes 61:3) I våra dagar, så finner också många församlingsledare dessa ekars grenar farliga, speciellt de långa ”grenarna” av självupphöjelse eller självförhärligande. Efter deras nederlag, flydde Israels stammar till sina egna tält (församlingar), och tillbringade tiden med att ifrågasätta, argumentera och gräla sinsemellan (2 Sam 19:9-10) Vad var det de stred om? De hade kommit ihåg hur David befriade dem från deras fiender och räddade dem gång på gång igen från filistéerna: Men de kunde inte förstå varför han skulle fly och lämna dem ensamma under styret av en rebellisk son. Hade de kunnat välja i frågan eller kunde de ha stått upp och gått emot denna så kallade ledare? Istället hade de valt att tjäna Absalom helhjärtat och var även villig att slåss mot några av Davids trogna tjänare. (Påminner detta om kyrk- eller församlingshistorien?) Men efter nederlaget så bestämde kvarlevan att de skulle gå och be kungen att återvända. Men hör och häpna, kungen ignorerade deras begäran. (2 Sam 19:10-11) Dessa förbryllade Israeliter blev ännu mer förnedrade när David sände efter Juda till att komma ner till Gilgal. Juda, som då helt typiskt ogillade det faktum att Israeliterna var där. Vänligen notera följande lilla, men ändå gripande episod. (v 16-20) När tiden kom för David att gå över Jordan, kommer en ångerfull man vid namnet Simei (från roten av ”att lyssna”) en ”Benjaminit från Josefs hus” tillsammans med andra av Sauls tjänare som gick med Juda. Denna grupp av Benjaminiter bestod av de som hånade, förbannade och kastade stenar på David när han hade lämnat Jerusalem (2 Sam 16:5-8). Men nu var de verkligen ångerfulla och De gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och för att göra allt efter hans önskemål.” (v 18). Den lilla gruppen av Benjaminiter (”lyssnare” från ”högra handens son”) från Josefs hus (v 20), var inte bara den förste att se Israels kung, utan var också de som fick uppleva hans hjärta med egna ögon. Under tiden kom fler och fler av Israeliterna ner för att titta på processionen som korsar Jordan, Deras interna gräl hade slutat, men nu retades de med Juda. När de senare eskorterade kungen över floden, steg Efraims (Israel) avundsjuka upp till ytan. Men då kom alla Israels män till kungen och sade till honom: "Varför har våra bröder, Juda män, fått stjäla dig och föra konungen och hans familj över Jordan tillsammans med Davids män?" (2 Sam 19:41) Efraim ville inte bli lämnad utanför, eller kanske jag skulle säga, utdriven eller mobbad av sin äldre broder. Så han framlade sitt klagomål: Varför har ni då föraktat oss? Var det inte vi som först talade om att hämta vår kung tillbaka?" (v 43) Bara logisk slutsats, eller hur? Tyvärr krävde Efraims känsla av underlägsenhet en touch av favorisering och mått av erkännande. Efter att ha misslyckats i sitt försök att få som han vill, flammade han upp i vrede. Vad var Judas svar till denna känslomässiga attack? …"Kungen står oss närmast. Varför blir ni upprörda över det? Har vi levt på kungen eller skaffat oss fördelar genom honom?" (2 Sam 19:42) Har denna respons någonting att göra med Efraims klagan? Stackars Efraim, alltid överlistad av sin judiske broder! I själva verket så verkade det inte finnas någon favorisering i kungens del mot Juda, men Efraims sårade känslor av stolthet, svartsjuka och ilska dök upp och inte helt utan anledning. Juda var inte villig att vandra med Israels kvarleva för att eskortera David över Jordan. Faktum är att Efraims blotta närvaro, som redan nämnts, gav upphov till Judas förakt. Fortfarande förvirrad över Juda kommentarer gjorde Efraim sitt nästa misstag genom en affärsmässig strategi: Men Israels män svarade Juda män: "Vi har tio gånger större del i kungen, alltså även i David. Varför har ni då föraktat oss? (2 Sam 19:43). Vi har tio gånger större del i kungen, skröt de. Stor grej! Så vad är det för Juda? Han kan ta sina två delar och göra dem till ett hundra före Efraim ens börjar tänka på investeringar. ”Men Juda män använde ännu hårdare ord än Israels män”. (2 Sam 19:43) Argumenten måste ha varit ganska intensiva, men lejonets rytande vann över konflikten och lämnade Israel ännu mer frustrerad och förkrossad. Således var deras enda utväg att ta avstånd från Juda. Med dessa ord skulle de lära Juda en läxa: "Vi har ingen del i David, ingen arvslott i Isais son. Var och en till sitt tält, Israel!" (2 Sam 20:1) Ha det i minnet att allt detta hände mitt framför den återvändande kungen. Som följd av detta hittade de en annan ledare, en betydelselös man, en Benjaminit. Detta var mycket likt Efraim, som när han avvisar Juda legitima position av ledarskap i familjen, alltid slutar det med ledare som gärna tar honom upp på varje berg, så länge det inte är Sions berg. (Se Hes 34) Idag, precis som då har en kvarleva av de förlorade fåren i Israels hus längtat efter Messias återvändande, väntande på Honom vid Jordans vadställen. Men nej, här kommer Juda, den naturliga grenen, släktingar till Messias. De har ”kommit sig samman” och de kommer ner som ”en man” till Gilgal. Vad kommer att hända denna gång? Kommer nya förbundets kärlek, Torahn som är skriven på hjärtan att segra? Kommer Efraim att utropa: ”Låt oss återvända till Sion” eller kommer han att ropa ut: "Vi har ingen del i David, ingen arvslott i Isais son. Var och en till sitt tält, Israel!"? Kommer Juda fortsätta att framhärda i sitt avvisande och förakta Efraims närvaro och nyfunna identitet? ”Vi behöver inte din hjälp i att föra kungen tillbaka, och inte behöver vi att ni återvänder till landet”! ”Det är vi som fått landet till egendom” (Hes 11:15). Kommer de två bröderna älska varandra och acceptera varandras roll i denna utvalda generation i familjen Jakob, i familjen som har blivit kallad att bli ett kungligt prästerskap och en avskild nation: ”en ny människa”, förstlingsfrukten av den nya skapelsen, ett ljus till nationerna? Eller kommer deras vittnesbörd till nationerna fortsätta att vara fientlig, med stridigheter, svartsjuka, förbittring, hat och splittring? Återlösta av YHVH, från Efraim och Juda, om vi inte accepterar Guds profetiska plan, som har blivit sammanfattat i Nya förbundet och omvänder oss från dessa gamla attityder, kommer vår eventuella gemenskap och enhet fram endast som ett resultat av följande varning: ”Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig.” (Upp 3:19) Ephraim “Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans… där ger YHVH befallning om välsignelse, om liv till evig tid.” (Ps. 133:1-3) |