|
Jakobs uppdrag
De fyra sista kapitlen i 1 Mosebok är några av de mest profetiskt laddade skriftställena i hela bibeln och avslutar därmed Bereshit* (1 Mosebok). Själva titeln (bereshit) beskriver Elohims suveräna avsikter när det gäller uppfyllandet av Hans förbund med Abraham, Isak och Jakob. Således, de levde och blev fruktsamma och förökade sig: Så bodde Israel i Egyptens land, i landet Gosen, och de fick egendomar där och de var fruktsamma (från samma rot som namnet ”Efraim”) och förökade sig mycket. (1 Mos 47:27). Många år senare såg Mose myllret och utbrast: YHVH, er Elohim, har förökat er, och se, i dag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen. Må YHVH, era fäders Elohim, föröka er tusenfalt och välsigna er, så som Han har lovat er. (5 Mos 10-11) En av de intressanta sakerna värt att notera, är den om Elohims utvalda nations fruktbarhet, är att den alltid skedde utanför landet Israel. Jakob förökade sin familj (goy - nation) (alla utom Benjamin) medan han var i Haran. I Egypten blev han i så stort antal som ”himlens stjärnor” och de blev senare utspridda till alla nationer och länder på jorden och blev som ”havets sand” eller ”bli ett talrikt folk”. Ett enkelt räkneexempel skulle bli följande: Israel kom ut ur Egypten med omkring 1,5 till 3 miljoner människor, som multipliceras med tusen och det ger siffran 1,5-3 billioner människor. Vem vet då hur många utav 7 billioner människor som lever på jorden idag, som är uppfyllandet av den profetian? Som vi vet, så är ”allting möjligt för Elohim”, speciellt när det handlar om att hålla förbundet som Han gav löfte om till patriarkerna. Elohims plan om fruktbarhet eller mångfald läggs ut i dessa kapitel. Precis i begynnelseverserna kan vi se Torah, eller levnadsprinciper i aktion. När Jakob ligger på sin dödsbädd kallar han på Josef. Betydelsen av rotordet av namnet Josef är ”att lägga till”, som är i enlighet med hans moders bön vid hans födelse (för att få en ytterligare son). Josefs närvaro vid sidan av sin döende fader är en föraning av löftet om ”att lägga till”, eller att föröka livet av en döende (Jakob-Israel). Även under dessa naturliga förhållanden kan det ha sagts: ”Du död, var är dina plågor? Du dödsrike, var är din ödeläggelse?” (Hos 13:14) Vår Messias sa också: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ensamt, men om det dör, bär det mycket frukt.” (Joh 12:24) Vetet var en av de bibliska symbolerna som beskrev Josefs hus. Åren av Jakobs bekymmer och sorger var över. Bara minnet av den blodbestänkta manteln från hans älskade son skulle dröja, som en profetisk bild av vilket pris som det skulle kosta vår Himmelske Fader att återlösa dessa löftets söner (Israel). Vid dessa få tillfälliga stunder under sitt liv närmade sig Jakob Josef med vördnad och heder eftersom Josef hade hela Egyptens regeringsmakt på sina skuldror (”shechem” – sikem) fastän han inte var kung. Josef var känd som en drömmare och uttydare av drömmar. Men långt utöver dessa egenskaper hade Josefs förståelse för trohet till sin faders Elohim genom de många situationerna i hans liv. Torahn blev skriven i Josefs hjärta genom hans vedermödor. Prövningarna av hans tro gav honom visdom, ödmjukhet och medlidande som sedan kvalificerade honom till att få den position som han nu var i. Hans liv exemplifierade den profetiska bestämmelsen för hela hans hushåll. För som ett folk skulle de vandra under YHVHs stavs dom, som sedan skulle förbereda dem för deras oåterkalleliga kallelse att bli en del i en nation av kungar och präster. När Jakob förstod att han snart skulle dö, så tog han en ed av Josef för att han skulle se till att han blev begravd tillsammans med sina fäder. Överenskommelsen bekräftades med Josef på så sätt att han satte sin hand vid Jakobs (Israels) höft (1 Mos 47:29), precis som när Abraham tog en ed av Elieser (1 Mos 24:2). Detta betydde att styrkan och makten av livet representerades av höften, som kommer till uttryck genom handen av en annan som svor eller lovade att vara trofast till eden. Sedan bad Israel böjd mot bäddens huvudgärd, vilket betydde så att säga att han hade fullgjort sitt arbete som Elohim hade sänt honom att göra. Emellertid fanns det en sak kvar för denne utvalde Elohims tjänare och det var att förmedla, genom sin högra hand, den mest starka av alla välsignelser som finns nerskrivna i Skriften. Denna välsignelse var reserverad för en son, en son som har visat sig trofast och var att lita på i sin faders ögon. Sonen som nu skulle stiga in i rollen av sin fader och på sina skuldror(shechem) ta det ansvar att vara en återlösare för sin familj. För att ha rätten till att återlösa så skulle denna son få en dubbel arvslott. Men det var inte alla som fick detta stora ögonblick i historien. Jakob som också var en profet och kungapräst efter Melkisedeks ordning i YHVHs rike på jorden, var nu skyldig att vidarebefordra den högsta av alla positioner till sin älskade, rätten att regera, med dubbel roll eller auktoritet som kung - präst. Men är det vad som hände? När Jakob låg på sin bädd och var på väg att lämna detta jordeliv hörde han dessa ord: "Din son Josef har kommit till dig." (1 Mos 48:2). Det fanns nog inte mer tröstande eller ljuvliga ord för Jakob som uttalades av hans trogne tjänare som var närvarande under den sista dagen. Med dessa ord som sa att hans älskade son var där, samlade han all sin styrka som han hade kvar, för att han visste att han hade en sista sak att genomföra. Men precis före det så påminde han Josef om förbundslöftet som han hade fått av Elohim den Allsmäktige i Lus (Beit El-Betel): ”Jag skall göra dig fruktsam och föröka dig och låta skaror av folk komma av dig, och åt dina efterkommande skall jag ge detta land till egendom för evigt”. (1 Mos 48:4) Jakob sa inte detta till Josef i syfte för att påminna, utan han ville att hans son skulle veta att förstfödslorätten inkluderade Kanans land och även förbundet av fruktbarhet. Men kom ihåg att Jakob utelämnade en liten del av sitt förbund: ”och kungar skall utgå från dig”. (1 Mos 35:11) Allt som hände under dessa ögonblick var under YHVHs hands ledning. Jakobs profetiska smörjelse arbetade med stor klarhet. Det var inte på grund av ålder som han glömde denna del i löftet. Han visste och förstod de stadgar och förordningar som YHVHs rikes regering hade, som visar på att termen ”kungar” inte syftade på rika män, utan till kungar på samma sätt som Melkisedek. När han utelämnar den delen av välsignelsen, så koncentrerar han sig på den profetiska destinationen och betydelsen av Josefs två söner Efraim och Manasse. Eftersom Israels (Jakobs) ögon var svaga av åldern var han tydligen inte medveten om att de var närvarande tillsammans med Josef, fastän han talade direkt till Josef om dem och säger: ”Dina båda söner, som föddes åt dig i Egyptens land innan jag kom hit till dig i Egypten, skall nu vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina liksom Ruben och Simeon”. (1 Mos 48:5) Notera att Josef inte sade emot sin far, eftersom han visste att de gamla patriarkerna hade rätten att adoptera sönerna… ”skall vara mina liksom Ruben och Simeon” sade Jakob. Det var ingen tillfällighet att Jakob satte Efraims namn före Manasse fastän Manasse var den förstfödde. Vid placeringen av pojkarna jämförde han Efraim med Ruben, Leas förstfödde och inte Manasse. Josef var totalt omedveten om vad som hände, eftersom han senare ifrågasatte Jakob när han placerade sina händer på deras huvuden vid välsignelsen. Varför var Jakob så intresserad i Efraim och Manasse? Låt oss gå tillbaka till när de fick sina namn. ”Josef gav den förstfödde namnet Manasse, "ty", sade han, "Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus." Åt den andre gav han namnet Efraim, "ty" sade han, "Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land.” (1 Mos 41:51-52). Elohims profetiska plan finns gömda i dessa namn, att de ska bli välsignade och föröka sig under ett tillstånd av glömska. Elohim planerade att välsigna alla jordens familjer genom Abrahams förbund. Därför att YHVH är trofast till Sitt ord så lade han grunden för uppfyllandet av denna del i planen för återlösningen i (och genom) Josefs hus. Jakob gör nu sina ”uppgifter” och så gör Abrahams Elohim. När Israel fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?" (1 Mos 48:8) Varför skulle nu Israel fråga Josef denna fråga när han precis hade proklamerat att de skulle vara han egna söner, om han inte testade Josef? Nå, om han gjorde det, så misslyckades Josef i testet genom att fortfarande förklara att dessa två små söner tillhörde honom. Det finns en annan intressant punkt i det ovan angivna skriftstället. När vi tittar närmare finner vi en mycket intressant koppling. Det står inte ”Jakob fick se” utan ”Israel”. Från och med nu och under de två nästa kapitlen, då Jakob välsignar så gör han det under sitt Elohim-givna namn Israel. Den ovan ställda frågan ser ut att vara för evigt i hjärtat på Jakob, eftersom även profeten Jesaja säger senare om honom (Israel) att han inte känner igen sina egna barn (se Jes 63:16). Och ytterligare i ett annat skriftställe: Därför säger YHVH så till Jakobs hus, han som befriade Abraham: Jakob skall inte mer behöva blygas, hans ansikte skall inte längre blekna, ty när han, det vill säga hans barn, ser Mina händers verk ibland sig, kommer de att hålla Mitt namn heligt. De kommer att hålla Jakobs Helige helig och bäva för Israels Gud. De som gått vilse i anden skall få förstånd, de missnöjda skall ta emot undervisning. (Jes 29:22-24) Om vi får en förståelse för vad som sker här i Jakobs tält för så många år sedan, så får vi inte göra fel och klaga om Elohims ordning och instruktioner. Kanske skulle vi igen höra rösten från vår Fader när han säger: ”Församla er, så att jag kan förkunna för er vad som skall hända er i den sista tiden. Kom tillsammans och lyssna (från rotordet sh’ma*), ni Jakobs söner, hör (från rotordet sh’ma*) på Israel, er Far”. (1 Mos 49:1-2) Ephraim *Sh’ma betyder – att höra, lyssna, lyda *Bereshit betyder – begynnelsen *Shechem-Sikem betyder - skuldra |