|
Pesach och Nationen Israel
För mer än tio år sedan skrev jag brevet här under. När jag nu återigen läste det, så frågade jag mig själv om vi under dessa år har förflyttats framåt på något sätt, individuellt och kollektivt, in i vår gudomliga kallelse till att bli Israels Nation på denna jord. Det var över 3800 år sedan när Jakobs Elohim sände Hans familj nertill Egypten för att göra den till en nation. Han talade till sin tjänare Jakob, och sa: "Jag är YHVH, din faders Elohim. Var inte rädd för att resa till Egypten, ty jag skall där göra dig till ett stort folk.” (1 Mos 46:3) Ett av de hebreiska orden för ”folk/nation” är ”goy”. Det är använd första gången i Tanach i förbundet som YHVH gjorde med vår förfader Abraham: ”Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.” (1 Mos 12:2) En man, en Elohim, ett förbund, en nationell identitet, detta var planen i hjärtat på YHVH för återlösningen av skapelsen. Abrahams Elohim avskilde en man och gav en ed i Sitt eget namn, att denna säd/sperma skulle bli en stor och avskild nation. När Jakob och hans följe på sjuttio själar kom in i Egypten så fann han en annan familjemedlem som redan var där – Josef. Som vi kan se i berättelsen som är nerskriven i 1 Mosebok, så hade Josef och hans avkomma förlorat sin identitet och kontakten med sin original familj och därmed på sätt och vis visar en profetisk bild av den andra familjen, Efraimiterna eller de så kallade hedningarna i Jakobs hus. Kanske det är därför som Jakob var tvungen att adoptera Josefs söner (1 Mos 48:5), fastän de var av samma blodslinje. Adoptionen var betydelsefull för upprättelsen av den bestämda ordningen och enheten i familjen. Om de skulle bli en nation, så måste de vara avskilda från andra nationer genom att ha (temporära) territorier i Egypten. Och eftersom Josef var i den ställningen att han kunde bestämma detta, gav han dem landet Gosen där de förökade sig rikligt. Skaparen välsignade dem med fruktbarhet när de bodde i ett av de mest bördiga områdena i landet Ham. Så småningom blev Jakobs familj slavar till deras Egyptiska överherrar. Och medan de var slavar så förlorade de deras vision om att vara en nation, en familj och ett folk med ett syfte och en avskild kallelse. Detta skildras ganska livligt i scenerna med de två hebreiska slavarna som (mycket lika de ”två husen” idag) som bekämpade varandra mycket till sin egen undergång. Abrahams, Isaks och Jakobs säd blev nu karakteriserad genom individualism. Detta var bara naturligt eftersom de levde under extrema förhållanden och självbevarelsedriften blev deras möjlighet till överlevnad (medan de i Egyptiernas ögon hade blivit en ansiktslös massa, enligt den hebreiska ordalydelsen i 2 Mosebok kapitel 1. Så, var fanns denna stora nation som var lovad till Abraham? Hans säd blev nu slavar, och de förbannade den dag som de var födda på. De hade blivit ingenting annat än döda torra ben i Egyptens ökensand. Så hjälplösa var de att de inte ens kunde gensvara till Mose när han kom till dem och predikade de goda nyheterna om deras befrielse! (2 Mosebok 6:9) Pesach berättelsen är fylld med pest, hungersnöd och katastrofer som avlöser varandra. Men när ett tungt mörker täcker landet, så var det fortfarande ljust i tälten hos hebréerna, (2 Mosebok 10:23) eftersom smörjelsen från YHVHs förbundsord (som ”är ett ljus” Ps 119:105) fortfarande var över dem till att bli en stor nation. Hur skulle detta kunna bli möjligt? Det skulle säkert inte hända genom nationens egen styrka. Det måste hända ett mirakel, ett gudomligt ingripande. Därför skickade YHVH en man med ett budskap: ”Låt Mitt folk gå”. Mose var trofast till att föra fram de orden till de som härskade över slavarna, men YHVH förhärdade Faraos hjärta bara för att se till att Hans folk skulle veta att deras befrielse inte berodde på en människas auktoritet eller myndighet. Om Farao hade gett sin tillåtelse, skulle hebréerna varit i evig skuld till sina slavägare. De skulle aldrig bli fri att ta upp (i framtiden) deras gudomliga föreskrivna position som huvudet till alla nationer och skulle fortfarande vara juridiskt bunden till Egypten. YHVH hade en annan plan för att återupprätta dessa slavar till frihet, och till deras nationella identitet. Han sa till sin tjänare Mose att varje familj skulle ta sig ett lamm: ”Säg till hela Israels menighet: På tionde dagen i denna månad skall varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. Men om hushållet är för litet för ett lamm, skall familjefadern och hans närmaste granne ta ett lamm tillsammans efter antalet personer. För varje lamm skall ni beräkna ett visst antal, efter vad var och en äter. Ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön skall ni välja ut och ta det antingen från fåren eller getterna… Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: "Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! Tag en knippa isop och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen… Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land. (2 Mosebok 12:3-5, 21-22, 13) I det ögonblicket som familjefäderna tog av blodet och strök det övre dörrträet och de båda dörrposterna i de hebreiska hemmen med det, då beseglades deras befrielse, frihet och mål. Men utöver det – så hade deras självcentrerade ”överlevnadsstrategi” hade fått ge vika för att förenas i ett enda offer, att vara totalt beroende av den Allsmäktiges kraftfulla högra arm för att beskydda dem och föra dem till frihet. ”Låt Mitt folk gå!” YHVH hade redan meddelat alla styrande i Egypten som folket tillhörde. Detta var ett folk som inte hörde till sig själva, och hebréerna som var och fortfarande idag är ”Mitt folk [”ami” – singular] säger YHVH”. Men nu var de genom Lammets blod avskilda för att kunna gå in i nästa fas av Hans plan. Det kan inte vara tydligare! Vi måste ta ansvaret för att ”rena (eller avskilja) oss själva” från all besmittelse från kött och ande. Vi kommer inte att kunna göra detta om vi ignorerar den andliga världen och sanningen om avskiljande. De mesta problemen i Messias Kropp skulle lösas om vi gjorde oss av med de många andliga influenserna som kommer från syndens krafter som arbetar i köttet. ”Ni skall för Mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn." (2 Mosebok 19:6) När vi, Efraim och Juda, YHVHs två familjer, de två nationerna, samlas tillsammans för att ära Honom under detta års Pesach och Osyrade brödets högtid, låt oss då släppa individualismen och lyfta upp bägaren för vår nationella enhet. Kom ihåg att vi alla var slavar i synd och död och bunden till furstendömen och makter i denna världs (kosmos) herravälde. Det anstår oss till att: ”Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Messias har blivit slaktat. Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg. (1 Kor 5:7-8) Må vi vandra in tillsammans genom dörren som är bestruken med Lammets blod, ut från vårt träldomshus och in i friheten till det nya gemensamma livet och bli det kungliga prästadömet och den avskilda nationen Israel! Må ni alla bli välsignade under denna Pesach och Osyrade Brödets Högtid, med en känsla av nationell enhet! Må vårt hjärtas ögon bli öppnade på nytt till det faktum att vi är ”Mitt folk Israel” i denna generation! Chag Sameach Ephraim |