|
Skiljelinjen bland er
I förra brevet ”Närma sig” nämnde jag att vi borde ta en titt på vad Paulus menade med följande påstående: ”I vår Herre Yeshua Messias namn uppmanar jag er, bröder [skulle jag vilja], att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening". (1 Kor 1:10). Eftersom vi naturligtvis inte kommer att säga samma sak (hela tiden) och skiljaktigheter är nästan oundvikligt, vad skulle Paulus kunnat hänvisa till? I detta kapitel så belyser han Yeshuas centrala roll ”Han som korsfäst” och korsets makt och visdom, eftersom det fanns ett behov av att ta itu med brödernas olika grupperingar som orsakade stridigheter och skiljelinjer. En del håller sig efter Paulus, andra följer Apollos eller Kefas (vers 12), medan idag kan vi lägga till en mängd av pastorer, rabbiner, lärare, profeter och ledare av organisationer. Det är därför vi har 4 eller 5 olika datum för att fira samma högtid och förespråkarna för varje hävdar sin ”riktighet”, medan man ofta dömer andra för att inte följa deras speciella tolkning. Men glöm det… Vi är alla utsatta för att tänka att vi har rätt och andra har fel, eftersom makten i syndens natur fortfarande arbetar i och genom vårt kött. Paulus svar till korintiernas oenighet och stridigheter var mycket direkt: ”Är Messias delad? Det var väl inte Paulus som blev korsfäst för er? Eller var det i Paulus namn ni blev döpta?" (vers 13). Sedan fortsätter han att förklara om Messias och Hans korsfästelse. Paulus bad dem troligen att ”vara eniga” och ”tala samma saker” i förhållande till vad Fadern gjorde i och genom Yeshuas lidande och död. Paulus använder sedan begrepp om dopet för att förklara en osedd (osynlig) rättslig andlig händelse, så att Messias kors inte skulle ogiltigförklaras, inte ha någon betydelse eller vara innehållslöst (vers 17) genom olika tolkningar. Således, att bli döpt (nedsänkt) till Messias hänvisar inte till att bli vattendöpt av någon, utan det är YHVHS nedsänkning av orenat liv i Adams mänsklighet, in i Hans sons kött [jordiska kropp] medan han hängde i ett döende tillstånd på avrättningspålen. "Också ni, som en gång var främmande och fientliga till sinnet genom era onda gärningar, också er har Han nu försonat med sig genom att lida döden i Sin jordiska kropp. Han vill föra fram er heliga, fläckfria och oantastliga inför Honom" (Kol 1:21-22, Se också Rom 6:3-4, 2 Kor 5:14-16) ”Tack vare Honom [Elohim] är ni i Messias Yeshua”. (1 Kor 1:30a) ”för att inget kött skall kunna berömma sig” (vers 29). För att förstärka denna sanning, säger Paulus när han skriver till Galaterna: ”Jag är korsfäst med Messias, och nu lever inte längre jag, utan Messias lever i mig." (Gal 2:19b-20) och igen till Kolosserna ”Ni har ju dött, och ert liv är dolt med Messias i Elohim." (Kol 3:3). Vi kan inte uppleva denna verklighet om vi inte varit delaktiga i den ”mikve” på den 14 dagen i Aviv (YHVHS Pesach) för två tusen år sedan. Arbetet gjordes då, men det är först nu som vi har blivit väckta, genom tro, till denna sanning, genom YHVHS Ande. Vi kan faktiskt gissa vid vilken tidpunkt när Yeshua död ”mikve” hände. På grund av Faderns helighet, när det orena Adams liv blev dränkt in i det jordiska (köttsliga) livet i Hans Son, måste Han (Fadern) sätta en slöja mellan Yeshuas nefesh (kroppsliga själ) och Hans (Faderns) inneboende Ande: ”Elohim var i Messias och försonade världen med sig Själv”. (2 Kor 5:19). I sin mänsklighet, att vara i köttet, upplevde Yeshua denna plågsamma separation och ropade: ”Eli! Eli! Varför har Du övergett mig?” (Matt 27:46) Yeshuas blod som rann ner för Hans jordiska kropp, från toppen på Hans huvud till ner på fötterna, och det var vad YHVH behövde för att rena och rensa Adams liv, så att han kunde bli återlöst och förd tillbaka till en gemenskap med sin himmelske Fader och Skapare. Därför att Adams liv var satt in i Yeshua jordiska (köttsliga) kropp, så gick Adam i döden tillsammans med Yeshua. Med andra ord, när Yeshua dog så dog också Adam. Därför ”vet vi att vår gamla människa har blivit korsfäst med Messias, för att syndens kropp ska berövas sin makt”… (Rom 6:6). Att förstå detta är av yttersta vikt, eftersom det gör stor skillnad i vår relation till varandra och till synden, såväl som till satans rike. Detta är varför Elohims visdom avslöjas i ordet vid avrättningspålen, som det säger: ”men vi predikar Messias som korsfäst… för de kallade, både judar och greker, predikar vi Messias som Elohims kraft och Elohims vishet”. (1 Kor 1:23-24). Detta var den lösningen som Paulus förde till Korintierna och det är alltid svaret till stridigheter, argument och ta anstöt vid minsta tecken på meningsskiljaktigheter. En föregångare till denna ”mikve” hittar vi i Jeremia 17:13 där det sägs: ”YHVH är Israels hopp. Alla som överger dig kommer på skam. De som avfaller från Mig ska bli skrivna på marken. De har övergett YHVH, källan med det levande vattnet”. ”Hopp” här är inte det vanliga ”tikva” utan istället ”mikve”, som är rotordet till verbet ”samla” vatten (se 1 Mos 1:9) som är kof, vav, hey. Så vi ser att vår nersänkning (dop) i YHVH är där vårt hopp ligger. Detta bekräftas av den andra delen av versen som kallar Honom: ”källan med det levande vattnet”. Om vi tittar tillbaka på verserna 7 och 8 blir bilden ännu mer tydlig: ”Välsignad den man som sätter sin lit till YHVH, som litar helt till YHVH. Han blir som ett träd planterat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken. Det har inget att frukta av hettan, bladen är alltid gröna. Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt. (Jer 17:7-8 B2000) Det enda sättet som vi kan bära “Andens frukt” är när våra rötter är i mikven genom den döende och i döden av Yeshua Messias, därför i Honom är ”källan med det levande vattnet”. Yeshua sa att detta levande vatten skulle flöda fram ur vårt innersta likaså. ”… den som dricker av det vatten Jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten Jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv." (Joh 4:14). Ephraim |