|
OM FÄDERNA OCH DERAS SÄD
YHVH sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk (goy). Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." (1 Mos 12:1-3) YHVH sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: "Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas. (1Mos 13:14-16) Men YHVHS ord kom till honom (Abram): "Denne skall inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge." Sedan förde han honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem", och han sade till honom: "Så skall din avkomma bli." Och Abram trodde på YHVH, och han räknade honom det till rättfärdighet. (1Mos 15:4-6) När Abram var nittionio år uppenbarade sig YHVH för honom och sade: "Jag är Elohim den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. Jag skall sluta förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig mycket." Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Elohim sade till honom: "Se, detta är mitt förbund med dig: Du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte mer heta Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, ty jag har gjort dig till fader för många folk. Jag skall göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar skall utgå från dig. Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag skall vara din Elohim och dina efterkommandes Elohim. Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vara deras Elohim." (1Mos 17:1-8) Och Elohim sade till Abraham: "Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn skall vara Sara. Jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag skall välsigna henne så att folkslag och kungar över folk skall komma från henne." Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och sade för sig själv: "Skulle det födas barn åt en man som är hundra år? Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år?" Och Abraham sade till Elohim: "Låt bara Ismael få leva inför dig!" Men Elohim sade: "Nej, din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom. Men också ifråga om Ismael har jag hört din bön. Jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han skall bli fader till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år." (1Mos 17:15-21) Då sade YHVH: "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra (angående Sodom och Gomorra)? Av Abraham skall det ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden bli välsignade. Ty jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till YHVHS väg och handla rättfärdigt och rätt, så att YHVH kan uppfylla sina löften till Abraham." (1Mos 18:17-19) Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. Isak sade till sin far Abraham: "Far!" Han svarade: "Ja, min son?" Han sade: "Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?" Abraham svarade: "Elohim kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son." Så fortsatte de sin vandring tillsammans. (1Mos 22:6-8) När de kommit fram till den plats som Elohim hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade YHVHS ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" Han svarade: "Här är jag." Då sade han: "Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Elohim, då du inte ens har undanhållit mig din ende son." Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den till brännoffer i stället för sin son. Och Abraham kallade platsen YHVH förser. I dag säger man: Berget där YHVH förser. YHVHS ängel ropade ännu en gång till Abraham från himlen: "Jag svär vid mig själv, säger YHVH: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst." (1Mos 22:9-18) Vad kan vi nu säga att vår stamfader Abraham har vunnit genom gärningar? (Rom 4:1) Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. (Rom 4:13) Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren. Så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. Han skulle även vara fader till omskurna, till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår fader Abraham hade som oomskuren. (Rom 4:11-12) Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. Så står det skrivet: Till fader för många folk har jag satt dig… (Rom 4:16-17) Det blev en ny hungersnöd i landet, efter den som hade inträffat på Abrahams tid, och Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek i Gerar. Då uppenbarade YHVH sig för honom och sade: "Drag inte ner till Egypten utan bo kvar i det land som jag säger dig. Stanna som främling här i landet. Jag skall vara med dig och välsigna dig, ty åt dig och dina efterkommande skall jag ge alla dessa landområden, och jag skall hålla den ed som jag har svurit din fader Abraham. Jag skall göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen, och åt dina efterkommande skall jag ge alla dessa landområden. Och i din avkomma skall alla jordens hednafolk bli välsignade, eftersom Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och Torah." (1Mos 26:1-5) Därifrån drog Isak upp till Beer-Sheba. Den natten uppenbarade sig YHVH för honom och sade: "Jag är din fader Abrahams Elohim. Frukta inte! Jag är med dig, och jag skall välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull". (1Mos 26:23-24) Ty ett löftesord var detta: Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son. Men inte bara det, Rebecka fick två söner med en och samme man, vår fader Isak. Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: Den äldre skall tjäna den yngre. Det blev sagt för att Elohims beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag. Vad skall vi då säga? Att Elohim är orättfärdig? Naturligtvis inte! Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Elohims barmhärtighet. (Rom 9:9-16) Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran. Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Elohims änglar steg upp och ner på den. Och se, YHVH stod ovanför den och sade: "Jag är YHVH, din fader Abrahams Elohim och Isaks Elohim. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande. Din avkomma skall bli som stoftet på jorden och du skall utbreda dig åt väster och öster, norr och söder, och genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade. Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: " YHVH är verkligen på denna plats och jag visste det inte." Han greps av fruktan och sade: "Hur avskild är inte denna plats! Det måste vara Elohims boning, ja, här är himlens port." (1Mos 28:10-17) Elohim visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom. Elohim sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du skall inte längre heta Jakob utan Israel skall vara ditt namn." Och han gav honom namnet Israel. Elohim sade till honom: "Jag är Elohim den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skall komma från dig, och kungar skall utgå från dig. Det land som jag har givit åt Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande skall jag ge detta land." (1Mos 35:9-12) Och Elohim talade till Israel i en syn om natten och sade: "Jakob! Jakob!" Han svarade: "Här är jag." Då sade han: "Jag är Elohim, din faders Elohim. Var inte rädd för att resa till Egypten, ty jag skall där göra dig till ett stort folk. Jag skall själv följa med dig till Egypten och jag skall också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand skall tillsluta dina ögon." Jakob bröt upp från Beer-Sheba. Och Israels söner satte sin fader Jakob, sina små barn och sina hustrur på vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. De tog sin boskap och de ägodelar som de hade skaffat sig i Kanaans land och kom till Egypten, Jakob och alla hans ättlingar med honom. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina ättlingar förde han med sig till Egypten. (1Mos 46:2-7) Jakob skickade Juda i förväg till Josef för att denne skulle visa honom vägen till Gosen. Och de kom till landet Gosen. Josef lät spänna för sin vagn och for till Gosen för att möta sin fader Israel. När han kom fram till honom föll han honom om halsen och grät länge vid hans hals. Och Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö då jag har sett ditt ansikte, eftersom du ännu lever." (1Mos 46:28-30) När Israel fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?" Josef svarade sin far: "Det är mina söner som Elohim har gett mig här." Då sade han: "Tag hit dem till mig så att jag får välsigna dem." Israels ögon var svaga av ålder så att han inte kunde se. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. Och Israel sade till Josef: "Jag hade inte trott att jag skulle få se ditt ansikte, men nu har Elohim till och med låtit mig se avkomlingar av dig." Och Josef tog dem från hans knän och bugade sig till jorden. Sedan tog Josef dem båda i handen, Efraim i sin högra hand till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand till höger framför Israel, och förde fram dem till honom. Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på Manasses huvud trots att Manasse var den förstfödde. Han lade händerna i kors. Och han välsignade Josef och sade: "Den Elohim som mina fäder Abraham och Isak har vandrat inför, den Elohim som har varit min herde från min födelse ända till i dag, den ängel som har förlossat mig från allt ont, han skall välsigna pojkarna. De skall uppkallas efter mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks, namn och de skall föröka sig och bli talrika på jorden." (1Mos 48:8-16) Men när Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Han tog sin fars hand och ville flytta den från Efraims till Manasses huvud. Och Josef sade till sin far: "Gör inte så, far. Det här är den förstfödde. Lägg din högra hand på hans huvud." Men hans far ville inte det. Han sade: "Jag vet, min son, jag vet. Också från honom skall det komma ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall ändå bli större än han, och flera folk (goyim) skall härstamma från honom." (1Mos 48:17-19) I kommande dagar skall Jakob slå rot, Israel grönska och blomstra. De skall fylla hela världen med frukt. (Jes 27:6) Men antalet av Israels barn skall bli som havets sand, som inte kan mätas, ej heller räknas. Och det skall ske att på den plats där det sades till dem (Israels hus/Efraim): "Ni är inte mitt folk", skall det sägas till dem: "Ni är den levande Elohims barn". (Hos 1:10) Ty skapelsen väntar ivrigt på att Elohims barn skall uppenbaras. (Rom 8:19) Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna/nationerna i fullt antal har kommit in (refererar till 1 Mos 48:19 och den profetiska framtiden för Josefs hus/Efraims hus). Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder. I fråga om evangelium är de (Juda/Israels hus) fiender för er skull, men i fråga om utkorelsen är de älskade för fädernas skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Elohim inte ångra. (Rom 11:25-29) Men över Juda hus skall jag förbarma mig och jag skall frälsa dem genom YHVH, deras Elohim. Men jag skall inte frälsa dem genom båge och svärd eller krig och inte genom hästar och ryttare." (Hos 1:7) Så säger YHVH, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar, YHVH Sebaot är hans namn: Om denna ordning inte längre består inför mig, säger YHVH, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk (goy) inför mig för alltid. Så säger YHVH: Om himlen därovan kan mätas och jordens grundvalar där nere kan utforskas, först då skall jag förkasta hela Israels släkte för allt vad de har gjort, säger YHVH. (Jer 31:35-37) Se, dagar skall komma, säger YHVH, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land - det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre - säger YHVH. Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger YHVH: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Elohim och de skall vara mitt folk. (Jer 31:31-33) Så skall du veta att endast YHVH, din Elohim, är Elohim, den trofaste Elohim som håller fast vid sitt förbund och sin nåd i tusen släktled, när man älskar honom och håller hans bud. Men den som hatar honom skall han vedergälla med undergång, ansikte mot ansikte. Han skall inte tveka när det gäller dem som hatar honom. Ansikte mot ansikte skall han vedergälla dem. Håll därför de bud, stadgar och föreskrifter som jag i dag befaller dig att följa. (5Mos 7:9-11) Ty du är ett avskilt folk inför YHVH, din Elohim. Dig har YHVH, din Elohim, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta. Det var inte för att ni var större än alla andra folk som YHVH fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att YHVH älskade er och höll den ed som han hade svurit era fäder som YHVH förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand. (5Mos 7:6.8) Och nu Israel, vad begär YHVH, din Elohim, av dig annat än att du fruktar YHVH, din Elohim, att du vandrar på alla hans vägar, att du älskar honom och att du tjänar YHVH, din Elohim, av hela ditt hjärta och av hela din själ, så att du håller YHVHS bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig för att det skall gå dig väl. Se, himlarna och himlarnas himmel, jorden och allt som är på den tillhör YHVH, din Elohim. Ändå var det just dina fäder som YHVH fäste sig vid i kärlek. Och er, deras efterkom-mande, utvalde han bland alla folk, så som det är i dag. Omskär därför ert hjärtas förhud och var inte längre hårdnackade. Ty YHVH, er Elohim, är Elohims Elohim och herrarnas Herre, den Elohim som är stor och väldig och inger fruktan, som inte är partisk och inte tar mutor. (5Mos 10:12-17) Ni Abrahams barn, hans tjänare, ni Jakobs söner, hans utvalda. Han är YHVH, vår Elohim, över hela jorden når hans domar. Han tänker för evigt på sitt förbund, på det ord han påbjudit för tusen släkten, på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak. Han fastställde det för Jakob som en stadga, för Israel som ett evigt förbund. Han sade: Åt dig ger jag Kanaans land, det skall bli er arvedel. Då var de en liten skara, de var få och främlingar i landet. De vandrade från folk till folk, från ett land till ett annat. Han tillät ingen att skada dem, han straffade kungar för deras skull: Rör inte mina smorda, gör inte mina profeter något ont! (Ps 105:6-15) Vem kan anklaga Elohims utvalda? Elohim är den som frikänner. (Rom 8:33) Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat. (Rom 8:29-30) Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken. Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade. Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Elohims barn. (Rom 9:23-26, Hos 2:23) |